Maxine, jag vet inte vad jag ska säga, det finns väl inga ord.
Snart har vi känt varandra i tio år, och jag älskar dig mer för varje dag som går. Du har alltis funnits där, fått mig att skratta när jag mått som sämst, och annrs också, haha. När vi är med varandra har jag alltid så sjukt kul, ingen annan förstår vår humor, I don't blame them, hur fan kan man förstå när vi bara sitter och garvar? Våra minnen är oslagbara, på anneberg när du tappade bort din luva, på idol, melodifestivalen, fyrhjulingarna, frukosten vid hagen, Fanny min själsfrände, kackerlackbebisar. You name it.
När jag flyttade till Skåne trodde jag aldrog att jag skulle klara mig utan dig, och jag hade rätt. Det var knappt att jag klarade två år, det gick inte en dag utan att jag tänkte på dig. Och när vi bestämde att vi skulle flytta tillbaka, det var en sån lycka att det inte går att beskriva. För då skulle vi få tillbaka det där vi hade, när vi träffades varje dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig, och jag hoppas att jag slipper få veta hur det är. För jag älskar dig gumman, älskar dig av hela mitt hjärta. Vi klarar oss genom all den här skiten tillsammans, för ingen kan såra oss. Vi är starka när vi är vid varandras sida, eller hur? Lova mig en sak, håll huvudet högt, låt ingen trycka ner dig. Du är så otroligt underbar, och jag vet inte vad jag gjort för att vara värd dig.



Maxine, det ska alltid vara du och jag. Så måste det vara

/ din vilda <3