Jag lärde känna henne för tio år sen, vi började på samma dagis. Redan från början blev vi bra vänner, vi gjorde typ allt tillsammans, vi och några andra tjejer. Vi var hos varandra varje dag, och eftersom våra föräldrar var kompisar var vi hos varandra på middag ofta, även på skoldagar, och vi blev som systrar. Vi bråkade en del också, haha! Vi kunde börja slåss för ingenting, och vi var inte precis snälla, orden vi kallade varandra borde man inte ens kunna i den åldern. Men vi blev altid vänner, vi visste att vi skulle bli det. Efter höstterminen i trean flyttade jag till Skåne, och flyttade inte tillbaka förens i början av sexan. Jag trodde inte man kunde sakna någon så mycket som jag saknade Maxine, och tanken på att aldrig mer få träffa henne varje dag fick mig alltid att gråta. Men när vi flyttade tillbaka, när jag kom tillbaka i samma klass igen, när vi än en gång fick ses varje dag, kändes det som att jag aldrig varit borta. Allt var som vanligt mellan oss, vi hade samma sjuka humor, vi umgicks varje dag och vi fanns där för varandra, precis som alltid.

Maxine är en sån person som alltid finns där för en, när någonting händer kan man lita på att man kan prata med henne. Hon hjälper mig genom allt som händer, hon stöttar mig alltid. Och inte minst, hon får mig att skratta, hur dåligt jag än mår. Att komma till skolan och veta att hon finns där gör det mycket lättare att komma ur sängen. Vi har gått igenom en hel del skit tillsammans, men när alla andra kommer och går, står vi kvar på samma plats. Vi håller alltid ihop. Alla våra minnen tillsammans, herregud, om folk visste! Hade kunnat skriva så mcyket längre, men jag stannar här. Bara en sista sak, Maxine, syster och bästavän. Jag älskar dig ♥

/ v'