Tre månader, tre korta månader. Det var dom bästa i mitt liv, men dom tog slut för fort.
Om du bara visste vad du betyder, allt du har gjort, det är guld värt. Du fick mig att le, du torkade mina tårar och läkte mina sår, och nu har du rivit upp dom igen. Jag tänker inte förlåta igen, för jag vill inte låta dig såra mig än en gång, det vi hade är över nu, tyvärr. Det blir inga fler kvällar när vi ligger och smsar om hur mycket vi saknar varandra, hur mycket vi älskar varandra. Varje gång jag hörde dom orden, log jag. Mitt hjärta hoppade, jag kände mig värdefull, en känsla jag inte hade känt på länge. Och jag menade varje ord, du betydde så mycket älskling, men allt du sa var bara tomma ord, du menade inte ett skit av det. Jag var en reserv för dig, sen när du inte behövde mig mer lämnade du mig ensam. Jag hade gett upp allt för dig, jag litade på dig till hundra. Och du fick mig att falla tillbaka, till samma ställe igen. På botten, ensam och hjälplös. Allt jag har byggt upp under dessa tre månader rasade på några dagar, och jag har inte kraft att bygga upp det igen. Jag behöver dig fortfarande, den du en gång har varit. Men den sidan av dig finns inte mer, den är borta för alltid.
Jag kämpar för att komma över dig, men det är svårt när du var det som fick mig att kämpa. Jag hatar att se dig skratta, jag hatar att veta att du älskar andra och inte mig. Jag vill att du ska må dåligt, åtminstone lite. Sakna mig lite grann, gråta en tår? Men varför skulle du, du har aldrig brytt dig om mig. När jag tänker tillbaka på tiden med dig, känns det svårt att andas, hur kan allt gå så fel? Det vi hade var bäst, absolut bäst, och jag saknar det. Jag borde ha förstått att det var för bra för att vara sant. Jag säger att du inte betyder något för mig längre, att jag har gått vidare, men när jag skriver det här ramlar tårarna ner på tangenterna. Varför gör du så här, du vet hur jag mår. Älskade bästavän. Jag vill aldrig mer se dig, för varje gång jag gör det blöder mina sår mer. Låt mig bara vara, okej?

det var dagens depp då, ni läsare kan ignorera om ni inte orkar med mina deprissionsanfall.

/ v'